Med Restaurang el Bulli spetsen började man på mitten av 90-talet laborera med mat på ett helt nytt sätt. Med hjälp av kemikalier och temperaturstyrning får matlagningen helt nya former och texturer, så till pass att man ibland inte längre vet vad det är man äter. El Bulli kanske inte var först, men det är onekligen de som blivit mest uppmärksammade för tekniken.
I Sverige just nu är det Frantzén/Lindeberg som blivit uppmärksammade för att ha serverat lakritsluft, egen tillverkade ostbågar, ”kaneldimma” och ostronpärlor. Jag har ännu inte avlagt mitt besök men står högt upp på min ”to do-lista”. Och jag har fått maten ingående beskriven för mig live av Boel, som även bloggat om saken på Taffel.
I DN Mat kan man läsa om hur svenska kocklandslaget förbereder sig inför matlagnings-OS med bland annat pepparrotssfärer på menyn. Är det mat? Eller representativt för Sverige? Jag vet inte riktigt vad jag tycker.
Vad tycker ni? Är kemisk matlagning roligt eller bara konstigt? Att ta en råvara och förvandla/förädla den till oigenkännlighet, är det ett tecken stor kunskap i köket eller ett tecken på att någon saknar sina kemi-timmar i skolan? Jag är helt inne på att ätande ska vara en upplevelse, ingen tvekan. Men när slutade maten att tala för sig själv och blev till ett cirkusbesök istället? Skriv gärna en kommentar, jag är nyfiken på vad ni tycker i frågan.
En tallrik från el Bulli.
Fint, men vad är det jag tittar på?
