Kemisk mat; roligt eller bara konstigt?

Med Restaurang el Bulli spetsen började man på mitten av 90-talet laborera med mat på ett helt nytt sätt.  Med hjälp av kemikalier och temperaturstyrning får matlagningen helt nya former och texturer, så till pass att man ibland inte längre vet vad det är man äter. El Bulli kanske inte var först, men det är onekligen de som blivit mest uppmärksammade för tekniken.

I Sverige just nu är det Frantzén/Lindeberg som blivit uppmärksammade för att ha serverat lakritsluft, egen  tillverkade ostbågar, ”kaneldimma” och ostronpärlor. Jag har ännu inte avlagt mitt besök men står högt upp på min ”to do-lista”. Och jag har fått maten ingående beskriven för mig live av Boel, som även bloggat om saken på Taffel.

I DN Mat kan man läsa om hur svenska kocklandslaget förbereder sig inför matlagnings-OS med bland annat pepparrotssfärer på menyn. Är det mat? Eller representativt för Sverige? Jag vet inte riktigt vad jag tycker.

Vad tycker ni? Är kemisk matlagning roligt eller bara konstigt? Att ta en råvara och förvandla/förädla den till oigenkännlighet, är det ett tecken stor kunskap i köket eller ett tecken på att någon saknar sina kemi-timmar i skolan? Jag är helt inne på att ätande ska vara en upplevelse, ingen tvekan. Men när slutade maten att tala för sig själv och blev till ett cirkusbesök istället? Skriv gärna en kommentar, jag är nyfiken på vad ni tycker i frågan.

En tallrik från el Bulli.

Fint, men vad är det jag tittar på?

Fint, men vad är det jag tittar på?

Kärleken till en KitchenAid och några julklappstips

Jo, okej då. Jag erkänner. Det bor en liten materialist även i mig. Hon är inte så stor, men hon poppar definitivt fram ibland och i regel nästan alltid då det gäller köksprylar.

* En sladdlös handmixer från Philips som säger sig kunna krossa is införskaffades för drygt två månader sen (den är förövrigt inge vidare, men den ser ganska tuff ut så den får bo kvar)

Philips HR1378

Philips HR1378

* En stekpincett i svart silikon från Lagerhaus. Jag använder den varje dag, den är ljuvligt värmetålig.

* Och så sist den nya kärleken i mitt liv: Matberedaren från KitchenAid

The love of my life

The love of my life

Denna sexiga lilla maskin kan allt. Ja, nästan iallafall. Kanske inte göra glass men det skulle inte förvåna mig om man inom kort kan köpa till en frysdel så man kan göra det också. Den hackar, maler, mixar, puréar, strimlar, vispar, klarar emulsionsåser, juicepress och klarar av att blanda deg. Och den spinner som en katt medan den gör allt detta. Jag är kär.

Jag har alltid varit svag för KitchenAids saker. I de flesta restaurangkök kan man finna Artisan modellen (ja, jag drömmer i smyg om en sådan också. Den kan man göra glass i…) och jag vårdar de alltid ömt när jag använder dem. Märket gör även alltannat man i ett kök kan drömma om och jag gissar att allt håller samma höga kvalité som deras maskiner. Julklappstips anyone?

(Nej, detta inlägg är inte sponsrat. Det är bara jag som är besatt)

» Kommentering avstängd» Kommentering avstängd» Prenumerera » RSS » Trackback » Pusha » Facebook

Energi i köket

Jag kan nästan inte laga mat utan musik. Eller jo, det är klart att jag rent praktiskt kan. Men jag inbillar mig att saker smakar godare om jag haft roligt medan jag lagade till dem, och ett sätt att ha roligt är att lyssna på musik i köket.

Jag är uppvuxen med musik och dans i kök och det utövas även här hemma, nu. I mitt egna kök. Vi har även musik på i köket på jobbet (om det inte är mitt under middagssittningen och alla är superstressade) och den låt som avgjort spelas mest just nu både där och hemma hos mig är The Ting Tings med That’s Not My Name:

Så skön energi! Fungerar även utmärkt som städning eller förfest soundtrack.

Mer om , , .
» Kommentering avstängd» Kommentering avstängd» Prenumerera » RSS » Trackback » Pusha » Facebook

Asynchronous Google Analytics for WordPress plugin powered by WordPress Expert at minilibra.com.